Vad var jag inte beredd på? Vad visste inte jag? Att människor betyder så lite för varann! (man har blivit som en chipspåse. Äta upp och kasta bort.) På min tid fanns det nåt som hette separationsångest. Ett uttryck man aldrig hör längre! (nä för det har blivit totalt outdated.) Så människor bryr sig inte längre om skilsmässor? (uppenbarligen.) Kusligt. Man bara lämnar partners och vännner. Lätt som en plätt. (jag fattar det inte. Svårt att förstå en sån mentalitet.)
Så därför sitter jag här. Saknad av ingen! (och ännu mindre efterlängtad.)
Och hur gör andra då? Bara börjar om hela tiden?