Och hur tar ett folk itu med en sån händelse? Man kan antingen sörja kollektivt. (med "sörja" menar jag inte att folk står i klungor och biter ihop så att ingen tår ska trilla.) Eller (mer i linje med svensk tradition) gå in till sig och sörja! (privat sorg. Som raskt förvandlas till depression och ångest!)