Vad gjorde min terapeut mot mig? (skulle egentligen ta en roman att berätta.) Följande: (om Gud kunde komma ner skulle han göra det. Och utropa med HÖG stämma "Hon har rätt! Lyssna på henne! Han GJORDE detta!!!")
2 ggr i veckan i 5 års tid satt vi intill varann på dyschan. (halvlåg omslingrade.) Och lyssnade på kärlekslåtar på hans CD-spelare! (vi höll varann ofta i handen. Jag fick smeka hans bröstkorg.) (dock var sex förbjudet. Benhård självkontroll krävdes.)
Och ibland sa han att han älskade mig! (en gång hade vi denna terapi hemma på min säng.)
O.K. Så fattade han vad detta väckte?? Icke!!! (jätteförvånad hela tiden. Rentav irriterad.) (jag antar att han antog att jag var en sten. En asexuell sten.)
Kärlek, nån??? (precis. Och inte var den platonisk.)
Och hur kunde han inte fatta DET??? (tja. Fula kvinnor har inte såna känslor? Jag var med mina över 50 år inte en vuxen kvinna, utan ett barn??)
Nä. Svaret är givetvis: i terapirummet förvandlas både terapeut och klient till just - terapeut och klient. En särskild sorts varelser! (utan vanliga mänskliga känslor.)
Men så är det väl???? (jag som normalt inte är Freudian vet ju att gamle Sigismund omedelbart skulle förstå.) (tack, Siggi.)