Jag tänker nu ta upp min hjärtefråga. Det som är det viktigaste av allt för mig. Ärlighet! Man blir egentligen förbluffad över allt låtsasspel som förekommer. Människor som inte kan (eller inte vågar) visa sig själva som dom är. Som föredrar en falsk fasad (teater) hellre än att gå ut öppet med sig själva. Vad får dom UT av det??
Det är klart. Dom kan ha hållit på med det så länge så dom inte vet vem dom själva är. (masken kan så att säga ha vuxit fast i ansiktet.) Men - det är ändå möjligt - i varje givet ögonblick - att släppa masken. Det GÅR. Om man vågar! (jag har sett detta mer än en gång. Masken krackelerar. Och den person som stiger fram känns plötsligt älskansvärd.)
Så varför blev det nödvändigt med en mask in the first place? För att man STRAFFADES när man var sig själv! (vilket tyvärr många fått uppleva som barn.) (dock inte jag. Hemma fick man vara sig själv.)
Det konstiga är att folk inte uppfattar att jag är MOTSATSEN till det dom tror att jag är. Om det är NÅT jag är känd för (sen tidigare) är det min ärlighet. (att jag är rak fick jag ofta höra. Även att min mamma var det.) Att jag fantiserar (och således inte kan bli TRODD) är definitivt nåt nytt för mig. Och inte sant ett dugg! (den som läser min psykiatriska journal upptäcker snabbt detta. Ingenting om sjuka fantasier eller att jag hittar på saker!) (den som inte tror mig uppmanas att själv ta del av min journal. Jag har kopia på hela.) Det har t.o.m. hänt mig att vilt främmande människor bett mig vakta deras väskor på stationen medan dom själva gått på toaletten! (eller att ägaren till en tobaksaffär bett mig vakta affären. Medan han gått nåt ärende.)
Nu ska jag ju inte behöva försvara mig. Dom som inte tror på mig (dvs tror att jag fantiserar) är just precis de där falska fasadmänniskorna som jag inledde det här avsnittet med! (intressant. Dom ärliga tror att man själv är ärlig.)