1963 kom Tages första bok. Som mycket lämpligt hette "Bok"! Nåt liknande hade man aldrig läst. Nåt roligare kunde ju ingen ha skrivit! Det som var bra (tyckte jag) var att han fick man möta Tage PRIVAT. (jag menar som SIG SJÄLV.) Äntligen ensamma! (Tage och jag.) Speciellt "Romanen om Mårten och Ingalill Söderman", en novell som handlade om en 13-årig kille (såklart Tage själv när han varit i den åldern) som dyrkade en operettstjärna, talade direkt till mig. (som var 13 själv då.) Så känslig, fin och dessutom jätterolig. (absolut lika bra som Karl-Bertil Jonssons jul. Som Tage också skrev.) Vi dyrkade popstjärnor (och filmstjärnor), men PRINCIPEN var densamma. Både mina dagböcker och mina skoluppsater började bära tyldiga spår av Tages skrivsätt! (som vår fröken i skolan konstigt nog godkände. Om man höll sig innanför vissa standardkrav på anständighet och sannolikhet.)