Så mycket förakt och hån man fått utstå från sina systrar! Detta har alltså livet gjort med dom? (hårda hjärtan. Värre än nåt annat.) (läser dom detta kommer dom nu att säga "Vadå hårda hjärtan??") (med just det där föraktfulla tonfallet.) Nu ska jag påminna dom om vår mamma. (dom kommer att håna mig men det skiter jag.) Såhär skrev hon i ett brev till en av dom:
"Om du visste så GLAD jag blev åt ditt brev - av många orsaker. För det första så kom det precis när jag allra mest behövde det: när jag av olika anledningar var väldigt nere, trött efter en usel natt m.m. Jag kom hit till lägenheten efter ett dygn i Hofterup som jag helst inte vill tänka tillbaka på, stapplade upp för trapporna med en tung kass i varje hand - så hittar jag ditt brev på dörrmattan. "Du bor verkligen i mitt hjärta, mamma! Ibland när jag är bekymrad pratar jag med dig, vänder mig till dig för tröst." Just den natten hade jag bett till Gud, rådvill om vad jag skulle be om - ett tecken av något slag, en utsträckt hand, någonting, vad som helst, som kunde hjälpa mig att leva vidare.... Och så kommer alltså något, ett budskap från andra sidan jordklotet: jag bor i någons hjärta. Då är man inte hemlös här på jorden... Bättre boplats kan ingen ha."

Tänk er för, mina systrar! Varken jag eller hon är värda ert förakt! (och jag undanber mig "psykologiska analyser" av mig. Jag har fått NOG av det nu. Ni kanske borde lära er ta kritik utan att omedelbart börja "psykoanalysera" den som kritiserar er!) (det är ändå ingen som tror att ni är höjd över all dylik.) (kritik, allså.)