Och livet fortsätter som förut. Med grusade förhoppningar! (fortfarande lika ensam.)

Varför??? (jag försöker förstå.) Varför visar ingen tecken på att vilja träffa mig? Varför verkar ingen behöva mig? (om jag säger att jag vill bli behövd blir jag bara förhånad.) Ingen kommer att sakna mig om jag hänger mig i närmsta träd?

Jag har försökt komma på svaret. Jag tror att det beror på min PSYKSTÄMPLING. (dvs en diagnos andra TROR att jag har.) (utan att veta nåt. Ingen vet ett jota om detta.)

Det är såhär det känns? Det är såhär att vara psykstämplad? Man är en icke-människa?