För alla som glömt det: Harry Martinson fick Nobelpriset 1974! (för vilket han blev så förhånad att han tog livet av sig 4 år senare.) Så hade han också MAGE att påstå att miljön höll på att förstöras! (det sa han redan på 60-talet) Vilket alla ju vet absolut inte är sant! Eller hur??? (nä för vi lever i ett underbart paradis.) Och förresten. Vem vill hålla på med blommor, träd, gräs, insekter, fåglar och annat trams? (jajaja. Visst var han löjeväckande, den nörden.)
Här kommer då en dikt (av Harry) för alla andra nördar!
REGN
Det föll
ett äntligt och efterlängtat regn.
Det kom med friskt sköljande svalka.
På rutorna rann
lekande och grenade floder.
Stupröret spelade glatt
med vattenstötar i sommarhornet.
På verandan hade vi dukat.
Vi åt med tyst lyssnande glädje,
nickade tyst till varandra
om livets nykomna skimmer,
regnets sus.

Harry och jag ger attan i alla mobbare! (medelas härmed.)